Därför behöver vi lyssna på alla vittnesmål

Därför behöver vi lyssna på alla vittnesmål

Den 27 januari uppmärksammades Förintelsens minnesdag baserad på det datum då fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. I år var det 75 år sedan och det uppmärksammades därför extra mycket i tidningar och på tv. Med anledning detta skriver Lena Andersson en krönika i Dagens Nyheter. Hon skriver att alla uppmaningar om att vi inte ska glömma Förintelsen är onödiga för ingen har glömt, och att anledningen till att vi minns är för att våra förstånd gör att vi förstår. Hon menar att det behövs alltså inga nya vittnesmål för att förstå detta.

Hon skriver vidare att det finns“något överhettat i idén att det är ständigt nya självupplevda berättelser som ska ge oss kunskap. Det är som om vi hade tappat tron på att nedskrivna källor och redan ackumulerat vetande har något att säga oss. Vittnesmålen måste äga rum precis nu av en köttslig person framför just mina speciella ögon, inför just mina särskilda öron för att det ska bli sant för just mig.

Taggtråd i Auschwitz Birkenau

Jag blir förvånad över Lena Anderssons formuleringar. Jag håller med henne om att det finns många vittnesmål sparade i form av böcker, filmer och foton — och att dessa är mycket viktiga att ta del av. Jag har precis läst boken “Natten” av Elie Wiesel, ett personligt vittnesmål som beskriver hur Elie som 11 åring upplevde kriget och några år senare tvingas fly från sitt hem, lämna allt han har och skickas till dödslägret Auschwitz. Han beskriver målande hungern, desperationen, stanken och terrorn de dagligen gick igenom. Boken går rakt in i hjärtat. För mig är scenen där Elie skäms enormt över att han övergett sin dödssjuka pappa under ett larm, för att slippa ta hand om honom, allra starkast. Jag har själv precis fått en son. Och jag har själv föräldrar och förstår det starka bandet. Att det bandet rubbas är väl det yttersta beviset på hur Förintelsen krossade människor så att det knappt fanns något kvar. Att kunna spegla sig själv i berättelsen gör förståelsen starkare.

Detta vittnesmål ger mig ytterligare förståelse, förutom det som står i historieböckerna eller andra vittnesmål jag hört, för den grymhet som människorna utsattes för under Förintelsen. Att Elie i detta läge kände skam. Skam. Vem är det egentligen som ska skämmas?

Om vi inte ska höra alla modiga vittnesmål från Förintelsen, som Lena Andersson föreslår, vilka är det då vi ska välja? Vilka anser hon gestaltar den grymhet som skedde bäst?

Elie Wiesels vittnesmål är viktigt men vi behöver även Hédi Frieds vittnesmål, Emerich Roths vittnesmål, Hania Rosenbergs vittnesmål och alla nya berättelser från inte lika kända men otroligt modiga överlevande och deras barn och barnbarn. Deras berättelser är en länk till historien som hjälper oss att förstå vad som har hänt och hur vi kan agera för att det inte ska ske igen. Och det är vårt ansvar att lyssna.

Men det är också så att många överlevande inte har berättat om sina omänskliga upplevelser från Förintelsen, helt enkelt för att alltför få orkade och vågade lyssna. Många har berättat sent i sina liv – andra har levt hela sina liv utan att berätta.

Det är en enorm kraft att höra om en situation från den som varit med om det oavsett om det sker via en intervju i en tidning, via en historiebok eller en film. Men vi kan inte begränsa oss till ett visst antal vittnesmål, det kan aldrig vara så att vi inte behöver fler. Tvärtom – dessa olika människoöden lär oss att Förintelsen inte var ett sätt utan på många miljoner sätt.

Porträtt på fångar i Auschwitz

Under Almedalsveckan i Visby i somras visade vi porträtt av överlevande tillsammans med fotograf Sanna Sjöswärd och Fotografiska. Utställningen utsattes för en aktion där ett tiotal personer från Nordiska motståndsrörelsen, NMR, blockerade ingången. Tre personer gick dessutom in i utställningshallen och skrek bland annat “Jävla historiemytomaner”. Två dagar senare vandaliserades en konstinstallation som var en del av utställningen med nazistiska symboler.

Det här bara ett exempel. Vi lever i en tid som utmanar tanken om människans lika värde där en gråskala av alternativa historiebeskrivningar växer fram. Det är viktigt det är att fortsätta prata om, reagera på och agera mot antisemitism och främlingsfientlighet.

Författare och psykologen Hédi Fried överlevde Förintelsen och har ägnat stor del av sitt liv åt att berätta om sina upplevelser för unga människor. Jag vet att hon brukar säga att hjärtat måste involveras för att skapa djup förståelse kring vad Förintelsen verkligen var. Att vi inte kan fastna i siffror och fakta om krig och politik. Att det handlade om människor.

Lena Andersson tror att vi inte behöver fler vittnesmål för vi har redan “förstått” medan jag hävdar att det aldrig kan räcka med vittnesmål. Dessa berättelser lämnar sedan ett ansvar till oss att fortsätta berätta och aldrig aldrig glömma.

Vi på Raoul Wallenberg Academy vill starta samtal som börjar i historien och slutar i nutid – med dagens utmaningar. Det personliga ansvaret som vi alla bär idag är något vi måste leva med varje dag, året runt. Vi alla väljer onekligen hur vi vill agera. Vi är många som som väljer en medmänsklig väg. Låt våra röster bli dem som låter högst.

Sarah Scheller
Generalsekreterare
Raoul Wallenberg Academy