MÖT NOMINERADE CHRISTER MATTSSON!

_E6A3254Hur reagerade du när du fick veta att du är nominerad till Raoul Wallenbergpriset? Jag har arbetat i vitmaktmiljöer i 25 år, mycket nära utsatta och utagerande unga människor. När jag lägger det ena året till det andra så kan jag inte riktigt längre komma ihåg vad som hände när. Det har varit så mycket glädje och så mycket sorg. En del år har varit mycket mer av glädje och andra mycket mer av sorg. Det gångna året har varit ett jobbigt år på många sätt även om det arbete jag leder nått några av sina största framgångar hittills, så har det varit mycket jobbigt för mig och min familj med hot och hat. Därför blev jag så väldigt glad för denna nominering. Att verkligen vilja göra skillnad kräver att man hela tiden är beredd att ta risken att investera mer än vad man för stunden vet om man orkar med. När andra ser det och uppskattar det så hämtar man igen lite av den ansträngningen.

Det här priset delas ut i Raoul Wallenbergs anda. Vad innebär det för dig? Att jag blir en del av en tradition som Europa kommer behöva väldigt mycket mer av för överskådlig framtid.

Berätta om din verksamhet Segerstedtinstitutet Sedan 21 år har jag varit ansvarig för det som kommit att heta toleransprojektet i Kungälv. Det var från början en insats för att förmå unga människor att hoppa av de då mycket omfattande vitmaktmiljöerna som fanns i Kungälv. Efterhand kom det att utvecklas till att förebygga att de ansluter sig och därefter att verka för integration mellan ungdomar med s.k. invandrarbakgrund och ungdomar i miljöer där explicit rasism var vanlig. Genom denna utveckling har arbetet kommit att omfatta flera olika former av våldsutövande subkulturer. Förutom vitmaktmiljöer har arbetet sedan många år också fokuserat gängkriminalitet och grupper som utövar våld i islams namn. Idag finns olika former av toleransprojektet i ett trettiotal kommuner och efterfrågan fortsätter. Under alla år har det funnits ett samarbete med Göteborgs universitet, vilket för drygt ett år sedan ledde till att en ansökan från universitet om att få bilda ett nationellt resurscenter beviljades av regeringen. Resurscentret har fått namnet Segerstedtinstitutet, efter Torgny och Ingrid Segerstedt vilka båda lämna väldigt betydelsefulla bidrag åt det fria, demokratiska, inkluderande och öppna samhället. Inom institutet arbetar vi idag med att ge akademiska utbildningar för lärare, socialarbetare och ungdomsarbetare runt om i Sverige som i sitt arbete har till uppgift att hjälpa unga människor bort från våldsutövande extremistmiljöer. En masterutbildning inom området planeras att starta inom två år. Därtill hjälper institutet kommuner, myndigheter och civilsamhälle att bygga upp sin förmåga inom ämnesområdet. Hade jag startat Toleransprojektet idag så hade jag inte kallat det för projekt, men för 21 år sedan kunde ingen av oss föreställa oss hur långsiktigt arbetet skulle komma att bli. Men jag tror att jag ändå hade förespråkat begreppet tolerans. Under åren har det begreppet fått mycket kritik, många gånger välgrundad sådan. Men tolerans som sådant är för mig inte ett förhållande till hur jag möter andra människor utan ett tillstånd i samhället. Ett tolerant samhälle tillerkänner varje människa rätten till sin egen identitet och skyldigheten att erkänna andras.

Berätta om en förebild som har betytt mycket för dig. Min morfar dolde under hela sitt liv sitt romska ursprung. Han fick aldrig möjlighet att gå i skola och han kunde nätt och jämt läsa och jag tror inte han kunde skriva mer än sitt namn. Men hans världsbild vilade på en djup humanistisk övertygelse om att inte göra skillnad på människor utifrån ursprung, bakgrund, kön eller klass. Han hade också en osviklig förmåga att överkomma konflikter genom att lyssna. När jag var liten och upprörd över något kunde morfar lyssna på mig så länge som det krävdes. Det slutade alltid med att jag tillslut hörde mig själv i all min upprördhet och kunde hitta en väg ut ur det. Den förmågan har jag tagit med mig in i mitt arbete med extremister. Jag har bokstavligen spenderat flera månader av mitt liv till att lyssna på extremister. Många gånger har detta lyssnande slutat med att de hört vad de själva sagt vilket leder till en inre dialog av tvivel. Tvivelet är det enda som i slutändan kan bota extremismen.

Hur skulle du vilja använda prissumman för att fortsätta arbetet mot rasism och intolerans? Jag arbetar alltid med en handfull individer som befinner sig i gränslandet att lämna extrema grupperingar. Dessa möter jag på min fritid och bekostar resor, material och måltider själv. Det ligger utanför vad samhällets övriga välfärd förmår att engagera sig i, för de mesta för att de är för gamla för socialtjänsten och att de saknar tilltro till samhällets institutioner, men är mycket viktigt för att stötta dessa individer. Jag tror jag skulle använda dessa medel åt den verksamheten.