Tal av Cecilia Åhlberg den 17 januari 2019 - Raoul Wallenberg Academy

Tal av Cecilia Åhlberg den 17 januari 2019

Tal av Cecilia Åhlberg, styrelseledamot, jurymedlem och projektledare för/på Raoul Wallenberg Academy. Tales hölls på Strandvägen 7A, där Raoul Wallenberg Academy höll ett seminarium med anledning av minnesdagen för Raoul Wallenberg.

Foto på Cecilia Åhlberg, hållandes en skylt med texten "agera"Jag stod som liten, kanske bara 6 eller 7 år, utanför Storkyrkan och höll i ett plakat med Raouls bild ena året och kanske en fackla i handen ett annat år. Min mormor, Nina Lagergren, är Raouls syster, och hon ordnade under ca ett decennium konserter i Storkyrkan till Raouls minne.

Han fick inte glömmas bort.

Jag heter Cecilia Åhlberg och jag jobbar på Raoul Wallenberg Academy och sitter även med i juryn för Raoul Wallenbergpriset och får ta del av de hundratals fantastiska eldsjälar vi har runt om i hela landet och som föreslås till priset varje år. Människor som visar medmänsklighet, eller ett stort mod och som agerar med civilkurage, i Raoul Wallenbergs anda.

17 januari har i hela mitt liv varit en minnesdag. Det är en sorgens dag. 17 januari är dagen då han för sista gången sågs i frihet. Dagen då han togs till fånga för att aldrig mer komma hem.  

Men samtidigt är 17 januari en hoppets dag. Det var alltid med ett hopp om att hans gärning haft betydelse. Då även ett hopp om att han skulle komma hem samt, ett hopp om att det finns många goda krafter därute. Då likväl som nu. Bland annat här inne på Strandvägen 7A.

Mormor, kan inte vara här idag men hon hälsar och tackar er så mycket för att ni tagit er hit. Hon har gått i skolor och föreläst om Raoul. Hon har alltid tyckt att det viktigaste är unga människor. Därför är det inspirerande att vi har så många yngre människor här. Ni står också för hopp.

Därför var mormor med och startade Raoul Wallenberg Academy. För att vi ska fortsätta att nå unga. För att låta oss inspireras av Raouls civilkurage, att stå upp för det som är medmänskligt.

För, om inte vi – vem?
Och, om inte nu – när?

Idag når vi på Raoul Wallenberg Academy tusentals elever genom våra olika projekt som Kuben, Raoul Wallenbergs dag eller något av våra priser – Ungt kurage, Årets Changemaker eller Raoul Wallenbergpriset.

Vi som inte riktigt kan räkna oss som yngre är faktiskt också viktiga för att berätta vidare om Raoul, hans gärning och, fortsätta inspireras av honom.

Tänk! Han rörde sig i dessa kvarter. Familjen bodde bara några kvarter bort, på Riddargatan. Han måste kommit hit, ner till Nybroviken som liten, för att titta på båtarna kanske. Just här. Här på Strandvägen 7A där vi är idag, jobbade han och det var här han fick frågan om han kunde tänka sig att åka till Budapest för att rädda så många människor som möjligt. Han tvekade inte.

Inte just i detta rummet. Men han gick i korridorerna här och framförallt så åkte han hissen. Den mytomspunna hissen (Där Raouls chef Kalman Lauer och USAs utsände, Ivar Olsen träffades.)

Familjen var också ofta borta vid Raoul Wallenbergs torg där hans styvfars bror, Nils von Dardel bodde och stod och målade några av sina kanske kändaste tavlor. Antagligen såg han också ngn pjäs på Dramaten. Kanske kan ni känna historiens vingslag och känna er så viktiga som ni är där vi rör oss i Raouls fotspår.

Detta är ju en minnesdag. Det är viktigt att vi minns historien. Låt oss minnas. Låt oss nu gå i Raouls fotspår, till och med rent bokstavligt, till Raouls torg och tillsammans tända ljus för Raoul och samlas i stillhet, minnas Raouls gärning och framförallt hämta kraft från varandra att fortsätta.