“Om vi alla håller ihop så kan vi lyckas”. Hédi Frieds ord går rakt in i mig när jag sitter i kyrkan i Ludvika där vi har samlats för att ta ställning för tolerans och emot extremism. I kyrkan sitter omkring hundra deltagare: ledare för antirasistiska organisationer, lärare, rektorer, kommunalråd, representanter från lokala föreningar, journalister, representanter från företag och demokratiaktivister.
Tidigare samma morgon möter jag upp Birgitta Ohlsson, Linnéa Claesson, Musse Hasselvall med flera, som alla samlats utanför Hédi Frieds hem för att tillsammans bila från Stockholm. Jag är själv lite trött efter att ha uppmärksammat Raoul Wallenbergs dag tidigare i veckan och dagen innan manifesterat för medmänsklighet i Kungsträdgården. Men när jag ser Hédi Fried sitta i framsätet och le mot mig, 94 år gammal med sprucket revben efter en olycka, får jag all energi tillbaka. Orkar Hédi, då orkar jag.
Efter nästan tre timmar i bil anländer vi till kyrkan och Hédi Fried börjar med att påpeka att vi står emot nazismen – och att vi inte är rädda. Hédi Fried överlevde själv Auschwitz och Bergen-Belsen och har vid sidan av sin yrkesgärning som psykolog ägnat sitt liv åt att berätta om sin tid i koncentrationsläger och verkat mot rasism och främlingsfientlighet. Hon är nu oroad över utvecklingen i Sverige, men hon är inte rädd.
Den 1 maj fick nazistiska NRM tillstånd att demonstrera i Ludvika och då reste Hédi dit för en motdemonstration. Ludvika är nazistiska Nordiska motståndsrörelsens starkaste fäste enligt en kartläggning av tidskriften Expo och Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
Under eftermiddagen den 31 augusti får vi höra inspel från företrädare från kommun, politik och civilsamhälle. Frågorna som talarna tar upp är många och viktiga: Vad har varje enskild människa för ansvar att säga ifrån? Vilket politiskt ansvar finns det? Varför söker sig unga till våldsbejakande organisationer? Vilka utbildningsinsatser ger mest effekt?
Christer Mattson, föreståndare vid Sergerstedinstitutet vid Göteborgs universitet och nominerad till Raoul Wallenbergpriset år 2016, ger oss en kort föreläsning om hur vi långsiktigt kan förebygga arbetet emot extremism. Han fokuserar på de unga och lyfter vikten av riktade utbildningsinsatser där radikalisering pågår. Vi alla behöver hjälpas år för att stötta de områden som är mest utsatta. Han lyfter även att utbildning har en preventiv funktion, om den görs på rätt sätt.
Fullmäktiges ordförande nämner i sitt tal att vi inte kommer tycka exakt lika kring alla frågor, men poängterar vikten av att vi alla vill samma sak långsiktigt: att bekämpa nazismen. Jag tänker tillbaka på Hédis ord, att vi måste hålla ihop för att lyckas. En av de förmågor som positiva samhällsförändrare har gemensamt är just förmågan att samverka gränsöverskridande. Kanske är det i dessa tider viktigare än någonsin.
Programmets sista punkt är kanske den viktigaste under hela dagen. Alla deltagare delas in i grupper för att tillsammans diskutera och lyfta initiativ, projekt och verksamheter för att samverka för ett Ludvika där alla människor är lika mycket värda. I min grupp tar en representant från det civila samhället till orda först med att säga “jag behöver hjälp”, och genast är diskussionen igång.
När vi på eftermiddagen lämnar Ludvika i en fullpackad bil tillbaka mot Stockholm känner jag hopp. Hopp om att vi ändå är många som står upp för demokrati, öppenhet och jämlikhet. Om bara sex dagar går vi till val och just den dagen är allas röster exakt lika mycket värda. Använd din röst då – för din röst gör skillnad.
#dinröstgörskillnad
Sarah Scheller, 2018-09-03
Läs mer här:
“Ludvika betalar priset för vår flathet mot nazister” DN 2 sep 2018.
“Man ska inte vara rädd – jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar” DT 1 maj 2018
