438 dagar. Så länge satt Martin Schibbye och hans kollega Johan Persson fängslade Kalityfängelset i Etiopien, fråntagna sin frihet och rätt att uttrycka sig. Idag jobbar Martin vidare med att försöka stärka pressfriheten och öka säkerheten för frilansjournalister. Han sitter också med i juryn för Raoul Wallenbergpriset, och jag fick tillfälle att prata med honom om civilkurage, hans upplevelser i Etiopien och vad en kan göra för att värna press- och yttrandefrihet.
Rösten på andra sidan luren går inte att ta miste på. Beslutsamheten, lugnet och tyngden, bekant från bland annat den uppmärksammande presskonferensen som hölls kort efter utlämnandet från Etiopien. Samtalet kommer att kretsa kring Martins upplevelser där, men han är hela tiden noga med att koppla sina erfarenheter till liknande fall och större strukturer. Som rutinerad utrikeskorrespondent vet han vikten av att lyfta fram kampen som han och hans kollegor för världen över, ända ner på lokalnivå. ”I Sverige är vi otroligt priviligierade, som lever i ett land i fred och pressfrihet. Det måste vi vara medvetna om och också unna oss att vara tacksamma över. Men vi är också vana vid att mänskliga rättigheter kränks världen över och att det inte alltid heller får speciellt mycket medialt utrymme när det borde vara på löpsedlarna. Det blir lite ”Jaha, nu hände det…igen…”. Vi måste orka reagera. ”
Och reagerar, det gör Martin. Sedan utlämnandet från Etiopien har han använt kanske det viktigaste han då fick tillbaka – sin yttrandefrihet och sin röst. Från det allra första mediala framträdandet han gjorde efter det, den tidigare nämnda presskonferensen, har han påmint oss allihop om de kollegor som fortfarande sitter fängslade för att ha gjort sitt jobb som journalister. Han belyser flera gånger under vårt samtal modet som krävs av en lokaljournalist i ett land utan pressfrihet. ”Det pratas mycket om behovet av mod och att vi utrikeskorrespondenter är modiga. Men jag skulle vilja vända på det. De riktigt modiga är lokaljournalisterna och andra fredsarbetare som lever permanent i den verklighet de skriver om och inte kan vara anonyma eller åka hem, utan är exponerade hela tiden. Alla de möter i kvarteret eller mataffären vet exakt vilka de är och vad de gör.”
Han fortsätter, fortfarande med lika allvarlig röst. ”Vi måste komma ihåg att det handlar om människor. Att som fängslad få sådant stöd som jag och Johan fick underlättade mycket-vi visste att människor inte hade glömt bort oss. Det gav oss inte vår frihet tillbaka, men det gav oss hopp. Vi får inte glömma de som sitter kvar.” För att påminna sig själv om allt detta tipsar Martin om att göra det personligt. ”Lär dig namnen på journalisterna, läs deras texter.” Han betonar också vikten av att skriva under petitioner som syftar till att få fängslade fredsarbetare och journalister frisläppta (från till exempel Amnesty International). De måste få veta att vi bryr oss och arbetar för att få dem fria. Det gör så mycket.
Vi avslutar samtalet med att prata om vad en kan göra för att agera med och sprida civilkurage, och Martin jämför att stå upp för sig själv och andra i vardagliga situationer med att vara lokaljournalist. ”Att säga ifrån när någon säger något taskigt i klassen eller på jobbet kan vara otroligt svårt, för att du ofta måste vara kvar i situationen eller relationen efteråt. Det kräver mod på liknande sätt som av en lokaljournalist, så som vi pratade om tidigare-då du måste stanna och alla vet vem du är. Jag tycker därför att det är viktigt att man arbetar med civilkurage tillsammans för att orka. Det måste vara kul, och en måste kunna skratta ibland också.”
Intervju av Elin Prestgaard
