Emelie Hahn, gästbloggare för Raoul Wallenberg Academy, om sommarjobb som en del av Kubprogrammet, i samarbete med Fredens hus. ”I somras fick elever i Uppsala som slutat årskurs nio möjligheter att sommarjobba som “mänskliga rättighetsambassadörer”. I ett samarbete mellan Uppsala kommun och Fredens hus drevs Gränbyskolans kub nummer 15; “Rätten till en nationalitet” som ett utställningsprojekt och visades upp vid Uppsala centralstation.”
Ungdomar som var intresserade av att delta fick ansöka, som till vilket annat kommunalt sommarjobb som helst. Sommarjobbet pågick under tre veckor. De första två veckorna ägnades åt utbildning i mänskliga rättigheter samt förberedelser till utställningen. Därefter invigdes kuben på centralstationen och ungdomarna visade upp sitt arbete för besökare under en veckas tid. Jag har träffat Antonio Basala, som arbetar på Fredens hus och ansvarade för ungdomarna och projektet under dessa sommarveckor för att prata om arbetet, men också om hans eget engagemang för de mänskliga rättigheterna.
Antonio anser att Kubprogrammet är ett fantastiskt program där eleverna får synliggöra vad en mänsklig rättighet handlar om. Han har länge arbetat med mänskliga rättigheter och anser att människor i alla åldrar kan ha svårt att förstå vad en mänsklig rättighet innebär rent konkret. Kubprogrammet kan konkret visa vad en rättighet kan vara, hur den kan skyddas men också kränkas, menar han.
Antonio anser att många barn och unga är duktiga på att nämna rättigheter, exempelvis ha koll på vad Barnkonventionen innehåller. För att konkretisera brukar han också visa den andra sidan av spektrumet, exempelvis fråga om mänskliga rättigheter är något statiskt. Om de är något som inte förändras. Han synliggör och arbetar mycket med ungdomar om hur de mänskliga rättigheterna kan skyddas, hur vi kan hindra dem från att brytas ner. Han arbetar även med MR-krockar. Antonio vill också visa på människor som offrat allt för att de mänskliga rättigheterna ska finnas.
Antonios engagemang för de mänskliga rättigheterna har uppkommit på senare år. Han var obrydd som ung och när han ser tillbaka på sin ungdomstid önskar han att han engagerat sig mer. Musiken fick honom att hitta sitt engagemang. Svensk hip hop och rapmusik, framför allt Cleo (Nathalie Missaoui) som han upptäckte när han precis börjat studera på universitetet fick honom att hitta sitt driv. Han tyckte så mycket om Cleos musik att han satte sig in i texterna, i lyriken och upptäckte vad hon faktiskt sjöng om; att inte få lika rättigheter, att inte ha alla möjligheter i livet. Hans funna engagemang fick honom att vilja få ungdomar att hitta deras driv, vilket fick honom att utbilda sig till lärare.
Antonio känner igen sig i vissa elever, vilket påverkar honom starkt. Antonio berättade om att han i sin ungdom stal en säkring till en brandvarnare. Den har han fortfarande på sin nyckelknippa för att påminna sig om vem han kunde ha varit, om han valt en annan väg. Han ser ungdomar använda samma strategier i klassrummet som han själv hade för att undvika lärarens frågor och inte behöva formulera en åsikt. Antonio vill “fånga upp” alla elever och få dem att förstå att alla måste bidra. Om inte alla är med och skyddar demokratin och de mänskliga rättigheterna, har vi inte samma möjligheter att lyckas med det, menar han.
Antonio tyckte att det var häftigt att kunna samla elever från olika skolor, i olika områden i sommarjobbet med utställningsprojektet kuben. Ungdomarna kom från Gränby, Gottsunda och Stenhagen. I arbetet fokuserades det på de nationella minoriteterna. Antonio tyckte att arbetet var intressant då ingen av ungdomarna identifierade sig som någon av de fem nationella minoriteterna (samer, judar, romer, tornedalingar och Sverigefinnar), vilket gjorde att de fick sätta sig in i andras situation. De tre veckorna hade varsin rubrik; research, bygga, presentera.
Första veckan handlade om utbildning och research på biblioteket. Emilia Huczko fick ungdomarna insatta i romsk historia och situation. Från stadsbiblioteket lånade ungdomarna skriftliga källor och Antonio satte också in dem i olika digitala källor. Under den andra veckan formades materialet till utställningen. Allt planerades och olika utställningsdelar byggdes upp. Antonio hade förberett för sextio procent av arbetet som ungdomarna fick forma till sitt och sätta sin prägel på. Resten av utställningen fick ungdomarna fritt tänka fram. Det var ett intensivt arbete, då de endast hade två veckor på sig. Eleverna kom fram till att de ville göra ett quiz. Där använde de en stor del av stoffet som arbetats fram under första veckan. Allt arbete resulterade i en utställning med fyra delar; utöver quizet, ett scenario med fyra svarsalternativ där besökarna fick ta ställning, ett storskaligt memory med tillhörande faktablad om symbolerna och slutligen utställningsprojektet inne i kuben om de nationella minoriteterna. Arbetet blev både lyckat och uppmärksammat.
Antonios bästa tips till ungdomar som vill göra skillnad och bidra för att skapa en bättre värld är att dela med sig, att prata om mänskliga rättigheter – informera då många kanske inte kommer i kontakt med dem. Antonio brukar konkretisera och synliggöra de mänskliga rättigheterna genom att fråga ungdomar om de använt någon mänsklig rättighet idag. Då kan de komma på att de exempelvis har kunnat uttrycka sig utan att behöva tänka på censur eller att de kunnat bära ett visst plagg. Han anser att det är viktigt att ständigt påminna om att vi praktiserar mänskliga rättigheter hela tiden. Avslutningsvis menar Antonio att ju mer vi pratar om de mänskliga rättigheterna – ju lättare kan vi skydda dem. Det är lätt att vi i Sverige tar de mänskliga rättigheterna för givet, men de är inte statiska och det är av yttersta vikt att de aldrig glöms bort och att de skyddas, avslutar han. Så, “spread the word!”
