I Förintelsens fotspår - Raoul Wallenberg Academy

I Förintelsens fotspår

Förintelsen är svår att ta in. Det är svårt att förstå de brutala förhållandena judarna tvingades att leva under. All smärta, förnedring, nedbrytning, svält och död. Det går inte förstå att det här var ett resultat framröstat av kollektivet. Utvalda grupper slutade successivt att ses som människor, därifrån blev det lätt att behandla dem precis så. Människor utan något som helst värde. Människor som behandlades på ett sätt där ovärdigt inte ens räcker som ord. Tänk ordentligt på innebörden Förintelsen. Den handlade om att förinta människor. Alla judar. Missionen var inte långt ifrån att lyckas. Omkring 6 miljoner judar mördades. Det är lite mer en halva Sveriges befolkning. Systematisk förföljelse som ledde till ett systematiskt mördande av judar.

Ett helt system som byggdes, med infrastruktur, arbetskraft och medel för att nå ändamålet. Föreställ dig också att dina egna medel och resurser används för att bygga din död. Dina händer byggde murar som isolerade dig från civilisationen. Dina pengar användes för att köpa din biljett till koncentrationslägret. Ditt hem och allt du ägde togs ifrån dig och användes av dina förtryckare. En dag bestämdes det bara att du skulle ut från ditt hem för att ge plats åt någon som var högre rankad än dig som människa. Inte bara allt du ägde, utan alla du älskade togs ifrån dig. Mördades. Dina barn, dina föräldrar, dina syskon, dina vänner. Från en dag till en annan försvann de spårlöst många gånger, och du skulle aldrig få svar på vad som hände de. Bara hoppas att de på något sätt skonades de brutala förhållandena.

Med allt som hände tiden innan, tiden inne i lägren och tiden efter är den traumatiska omfattningen obegriplig. Att överleva Förintelsen och försöka återgå till ett normalt liv är bara svårt att föreställa sig. Ändå har flera överlevande samlat mod och berättat om mänsklighetens värsta brott. Till och med då har de mötts av likgiltighet, misstrogenhet och även fientlighet. Många som överlevde Förintelsen började tala sent om sina upplevelser för att det var för smärtsamt att berätta men också för att ingen ville eller orkade lyssna.

”Vi kom tillbaka från en värld där man hade velat utplåna oss från mänskligheten: vi ville berätta, men vi råkade ut för de andras misstrogenhet, likgiltighet och ibland rentav fientlighet. Det var inte förrän många år efter deportationen som vi fann modet att tala därför att vi äntligen blev hörda.” Simone Veil Ordförande för Fondation pour la Mémoire de Shoah

Vi måste lyssna när någon berättar. Att inte orka höra är ett privilegium som kan kosta någon annan livet. Nu är det den unga generationens ansvar att inte glömma och se till att de överlevandes röster hörs för alltid.